*** Pyssel ***

Dag 05 -Vad är kärlek?

Så oerhört STOR fråga!

Finns så mycket att säga&skriva om detta...och jag som brukar ha svårt för att skriva lite...men jag ska göra mitt bästa för att, på ett bra sätt, få ner det som jag anser att kärlek är. =)

*Kärleken till sitt barn. Den största kärleken av dom alla, enligt mig. En kärlek man inte kan föreställa sig innan man faktiskt ÄR där. Under graviditeten fick jag successivt mer och mer anknytning med varelsen där inne, men ibland trodde jag att jag bara låtsades, för var detta verkligen på riktigt? =)

När hon sedan kom ut, kändes det helt naturligt för mig att hon skulle vara med oss. Denna lilla fantastiska varelse, våran dotter, gjorde att vårt liv fick en helt annan mening! =)

Nu får hon mitt hjärta att smälta varje dag, allra helst då hon&jag eller hon&pappan skrattar, pratar & leker tillsammans. Det är otroligt vilken kärlek & lycka man känner då! =) Sedan finns det -jag ska inte skriva dagar, utan- stunder då man känner sig uppgiven, maktlös & less på allt också...

Jag försöker vara en varm&kärleksfull mamma till min (numera) VÄLDIGT energifulla dotter och jag har även tänkt "guida" henne genom livet med kärlek&uppmuntran till att alltid vara/hitta sig själv, att hon duger precis som hon är och att självdistans kan va bra att ha. =)

Det finns så mycket att skriva om just denna sortens kärlek, men jag tror jag går vidare här, så att ni orkar läsa hela mitt inlägg....

*Jag försöker att visa kärlek till den jag lever tillsammans med genom att lyssna, visa hänsyn och säga fina uppmuntrande ord/skriva något fint sms, -men visst, det kan nog alltid bli mer av fina ord, handligar och överraskningar.

*Jag försöker visa kärlek till de övriga mina runt omkring mig, genom att vara en bra lyssnare, vän och ge fina komplimanger -vilket jag tycker att jag är duktig på faktiskt! =)

*Jag älskar att få ge presenter, skulle gärna göra det oftare, men eftersom man lever i en tid av "brist på tid" & "alla pengar i 1:a hand till barnet" just nu, så blir det inte så mycket som jag skulle vilja. Men jag tänker på det ofta, ofta! =)

*Kärlek är att lyssna. Att finnas där. Att visa respekt för att vi är olika individer. Att vara omtänksam, ett stöd och en bra förebild till alla barn&sina medmänniskor.

*Allt det jag skrivit ovan, gäller ju även i kärleken till sig själv.

Jag tycker att jag har ett stort hjärta och att jag är omtänksam.

Men kärleken till mig själv, är väl nåt som i alla fall jag alltid kommer att få jobba på. Konstigt, men jag kan ofta känna att det är mer naturligt&rätt att ge min kärlek till någon annan.

Ja, för det där me kärlek är svårt ibland....

30 minuter är allt som behövs

När man har gjort det känner man sig som en ny människa.

Kroppen är "renad" och man har fått massor av ny energi.

Ju svettigare - desto bättre.

Man känner sig snyggare, bättre och gladare än innan.

Det räcker med 30 minuter, det är allt som behövs.

Finns inget bättre, alla behöver vi det här.

Tid finns alltid till att göra det här.

En underbar känsla som får en att bara vilja göra det igen, igen & igen.

Ni vet väl va jag pratar om va?

De e lite genant....så jag viskar det jag skriver nu till er....

.......min crosstrainer såklart! =)

Ångrar för allt i världen inte att jag köpte den, för mig är det guld värt att kunna träna när som helst.

("Åååååårets löfte är att .......... dåligt vääääder spelar ingen roll..." ni har väl hört den? Hoja, den kan verkligen sätta sig i mitt huvud och jag går omkring å nynnar på den ibland om dagarna, den är hemsk...men har en viktig poäng!)

Nu skön dusch & snabb bastu, sen film med älsklingen!

Potatis-premiär!

Idag, kl 12.00, gick potatis-premiären av stapeln! =) Jag vet....äääntligen fick Tuva-Lisa smaka annan mat än bara ersättningsvälling.

Vi tror att hon tyckte att det var ok. Åtminstone till en början... -hon tog det glatt till munnen, smakade med tungan och tittade på pappa&mamma några gånger. Efter 2 skedar så kom tungan allt längre ut, vi såg en rynka mellan ögonbrynen skymta och med armarna sköt hon bort skeden med mat i... Hon ville inte ha mer mat, men däremot SKEDEN! Hon tyckte nog att skeden var fin&kul =), å det är ju klart, för det var ju laban på den! =)

(Bild på första riktiga måltiden kommer sen, Jonas har dom på sin kamera & det brukar ta ett tag innan han kommer ihåg att skicka bilder till mig....jag säger som Tuva-Lisa: -"grrrhm!")

Vi gav flaskan till henne, som hon snabbt tog till sig och började äta "det trygga" med full hals...

Hon kan nästan hålla flaskan själv nu, man får ha nåt finger/handen där som stöd ännu men...

Hon har däremot börjat tjorva lite med maten&flaskan när hon ska äta/äter...och i perioder kommer det upp mer kräkningar än vad det brukar. Vi är normalt van vid att hon kräks 1 gång i veckan...

Hon trivs inte lika länge längre med att ligga på rygg, vill gärna se&vara med bättre...ofta kommer det ljud som låter ungefär såhär: "grrrhm!" När de ljuden blir många på en dag, så kan man bli ganska less, men å andra sidan så är det väl något som gör att hon inte är riktigt nöjd. Kanske är det tänderna som är på väg? Kanske är det en utveckling-fas-period just nu som hon går igenom? Hur ska man veta...det enda man kan göra, är ju att finnas där. Man kan ju alltid sätta hörselkåpor på sig, då kan man ju klara sig ganska så länge =) Inte för att jag har gjort det ännu, men jag har absolut tänkt tanken....

Nu ska vi snart få besök av Tuva-Lisas farmors bror med familj, trevligt!

Sen fortsätter lördagskvällen med kvalitétstid med familjen. Jag ska även träna -jjjjYYYayyyy!

Trevlig kväll mina vänner!

Hoppsan!

Jag är lite "grön" ännu på att blogga. Eftersom jag skriver mest för min, min familjs och andra som känner mig´s skull, så tänker jag inte på att vissa saker. För jag tänker att de känner ju mig -jag ÄR en person med ironi, självdistans och humor.

Det är inte lätt, för när man skriver det man tänker så blir det lätt inte likadant, eftersom man hade sagt det med ord, miner och gester på ett annat sätt. Ibland kan säkert det man skriver tolkas precis så som det är tänkt, men ibland uppfattar man nog texten på olika sätt.

Det är något man får träna på. Jag får träna på det. Man kan ju bara bli bättre, eller hur? =)

Det kanske var lite det som hände i förra inläggets "kommentar-debatt" också...

(men varför vara anonym?.....)

Jaja. Men jag tror att jag förstår hur du, anonym, menade med din kommentar. Den var bara lite tufft skriven.

Jag menade absolut inte att det var synd om mig igår. (Även fast jag tyckte det just då, när jag gick där...) Självklart vet jag att det är så det är att ha barn ibland. Bara att vi har haft en väldig tur hittills och en T-L som alltid brukar vara glad&nöjd m.m. Därför reagerade jag extra mycket på gårdagens äventyr, eftersom jag inte varit med om det innan...det var absolut inte det VÄRSTA jag varit med om (för, de värsta sakerna som händer i livet skulle jag aldrig skriva om här, i min blogg...) men det vaaaaar frustrerande just den dagen. Å varför inte för en gångs skull skriva om något jobbigt, eftersom jag nästan alltid annars skriver om mitt underbara liv på rosa moln...? =)

"Om mitt liv på rosa moln", har jag för övrigt tagit bort... DET var skrivet med ironi, såklart! Vems liv är rosa hela tiden? Ingens, antar jag. Men jag vill skriva om det som jag tycker är roligt & väsentligt att skriva om och att lägga ut på nätet....för som sagt, så kan ju alla i hela världen läsa det jag skriver.

Å det är alltid roligt med nya läsare och att få kommentarer! =) Även om jag tycker att man inte ska vara anonym...och att det även gäller för kommentar-skrivaren att tänka på HUR man skriver, så att det tolkas på ett korrekt sätt. För om man tittar på din första kommentar och sedan på din andra kommentar, så känns det som att det är 2 olika personer som skrivit dessa, eller hur? Fast det inte är det, men det är just det jag menar.

Det gäller för oss alla att tänka på HUR vi skriver, på så sätt får den som läser mer förståelse över hur man menar...

Fija: Tack ändå för att du reagerade. Jag vet att du vet hur jag menar. Det var länge sen vi sågs (igen)...absolut ska vi ta en fika - jag vill ju se hur ni bor! =) (Jonas har ju fått vara till er flera gånger redan, de e fusk....) Hoppas allt är väl med er me & kram från oss!

Lena: Fantastiska svärmor som alltid finns där! =) Jag vet ju det, men jag trodde att du jobbade igår....å då ville jag inte ringa. (Fast till Jonas kunde jag ringa fast han va på jobbet, jag va suuuur på honom, men det är en annan sak, för han hade ju "snott" biiiilen!) =) Tack för dina ord. Jag vet att du vet att jag vet hur du menar & tvärtom. =)

Så, nu ska vi snart träffa en kompis på ett fik på stan. Dags att väcka min dotter kanske.... =)

Jag hoppas jag nu skrivit så att ni alla förstår hur jag menar.

Ha en fin dag, alla!

//"Om mitt liv på rosa moln..." Jojustja. =)

Mindre-bra dag...

Hej...

Äntligen hunnit landa en stund hemma nu, efter ett låååångt äventyr, känns det som. Eller äventyr kanske är något som är roligt? Då var detta kanske inte ett äventyr...mera några tuffa "prova-tålamodet-timmar"!

Jag tyckte i morse att det kändes som en sån där bra dag för att ta en lång-promenad och göra en massa bra ärenden på vägen samtidigt. Tuva-Lisa hade i o f s haft en lite knasig natt -hon har skruvat och knorrat till och från hela natten...- men, hon var som vanlig på morgonen, så nattens bravader skulle inte få stoppa vår utflykt! =)

Mitt viktigaste mål var att vi skulle till coop för att handla mat, för kylen ekade tomt hemma. Bilen hade Jonas som jobbar över idag me, så det va bara att traska på...Å jag som vill träna, såg det som ett bra träningstillfälle förstås. Till coop är det visserligen en ganska bra bit att gå, men hon brukar ju alltid sova som en stock ute i vagnen....så det blir nog inga problem, tänkte jag. =)

Vi promenerade i solskenet. (Fast efter en stund började det snöa, men det va mysigt ändå.)

Jag med p4 i lurarna och Tuva-Lisa skön-sov i vagnen.

Ända tills vi kom fram till coop....då va hon inge glad längre... Det brukar räcka med att man rör vagnen för att hon ska somna om. Men inte nu, nä nu ville man tydligen INTE sova.

Ok, tänkte jag, vi får gå in på restaurangen å äta mat/byta blöja/kramas lite så blir hon glad. Den platsen jag hade tänkt att vi skulle sitta på där inne var upptagen (det var lunch-dags för ALLA stackare som jobbar nämligen) och i brist på vända-med barnvagn-plats, så fick vi backa tillbaka och gå in en annan väg. Fast jag kom på att jag först kunde ta upp henne, så att hon får vakna till lite och kappahl har ju lite roligt att kika på, så det fick bli en liten rundtur dit in.

Min dotter blev nöjd när hon fick komma upp. I den första spegeln som vi passerade såg jag att jag var helt svart runt ögonen (troligen p.g.a. snön...), kanske därför några hade tittat så konstigt på mig? Jag som trodde det var för att jag var söt... =)

Jag kände plötsligt också hur svettig jag var... Hoja, nåja, inget ovanligt iofs.

Nå, jag träffade även på en vän som precis skulle äta lunch, så vi bestämde att vi ses inne på restaurangen om en stund. (Kul var det, vi hade inte setts på väääldigt länge.)

Tuva-Lisa fick mat, ny blöja och lite gulli-gull av sin mamma. Men hon va inte nöjd. Jag skulle absolut gå runt med henne, fick inte stå still... Hon vägrade vara i vagnen, hon ville se vad som hände runt omkring. Min vän kom och åt sin lunch, själv hann jag inte äta någon...tänkte att jag kan ju köpa frukt eller nåt inne på coop sen....

Å så kan det ju va ibland, det va nåt som inte va bra bara, enligt Tuva-Lisa...men som mamma kan man ibland bli lite frustrerad. Å detta va bara början på min frustration...

När vi va klara och jag såg hur trött hon var, så satte jag på henne kläder och in i vagnen. Nu skulle jag in på coop & äntligen få handla mat! Men hon va ändå inte nöjd... Till råga på allt så var det en gubbe som sa till mig -"ge flickan mat...!" (på kiruna-vis...vid det tillfället var det ett under att jag inte sa något dumt tillbaka, men from som jag är så sa ja bara -"..men hon har redan fått mat..." Är så onödigt av någon okänd att komma med sin kommentar, speciellt när man ser att det redan är en stressad/frustrerad/hungrig/svettig/kissnödig mamma som står och gör både sig och sin dotter redo för att rulla vagnen, så att hon får sova nån gång. För det var ju det hon ville. Egentligen. Trodde jag.

Det tog länge innan hon tillslut slumrade till (en pytte-stund)... Jag plockade ihop lite av det jag visste att jag skulle handla. Jag glömde köpa frukt till mig. Det fanns ingen välling. Jag var kissnödig.

Nå, hon hade somnat & nu skulle vi väl få en skön promenad tillbaka hem, eller?

Väl ute kom jag på att vi behöver badlakan hem och en kudde till T-L, så jag kunde ju lika gärna gå in på Jysk också, i farten liksom. Hon vaknade och var LEDSEN. Jag tänkte att det är nog bara för att vagnen inte rör sig lika mycket och att det nog går över när jag börjar gå hemåt därute. För så har det alltid varit. Men inte denna gång.

Jag SKREEEEK sådär som Ronja Rövardotter brukar skrika. Eller jag hade lust att göra det... Jag kände mig ensam. Å orolig. Utöver allt det andra som jag var.

Med snabba steg (mest för att jag var sååå kissnödig) i snön på gång-stigen försökte jag till och med sjunga för henne, men inte ens det hjälpte. Jag hann börja tänka att nu är det nåt som är riktigt galet...hon kanske fryser...eller har bajsat... Hon ville verkligen inte sova, så tillslut fick jag ta upp henne i famnen. Hon var varm, inge bajs och blev helt lugn i famnen. Ett tag tänkte jag att jag nog får gå så hela vägen hem, men insåg ganska snabbt att det blir omöjligt. Det var en tung vagn, med alla varor som (dumma) jag hade shoppat... Efter många om och men, och en frustrerad/förbannad mamma som jag var för tillfället för att jag inte hade bil, kom jag på att man ju kan höja huvudändan på vagnen, jag kanske skulle prova det....

Väl inbäddad igen och med en stor tår kvar på kinden, satt hon lugn&glad hela vägen hem och tittade på husen, träden & på mig... Va i...? ...hela friden...vill hon sitta i vagnen redan? Ja gärna, hade hon nog svarat om hon hade kunnat! =)

När vi äntligen kom hem, så gick jag direkt och kissade. När jag satt där, så fick jag sååå dåligt samvete, för det kändes som att vi var ovänner... Sen gjorde jag färdigt mat till T-L, mackor till mig & tog in hela vagnen med tillbehör. Där i satt den finaste lilla flickan och tittade leéndes mot mig.... =) Mitt hjärta smälte.

När vi satt och åt så sa jag till henne att "-visst är vi vänner? mamma älskar dig...men du har verkligen testat mitt tålamod denna dag...å det blev ju bra tillslut, nu vet jag att du kanske vill sitta i vagnen ibland...men jag gör mitt bästa ska du veta...mammas hjärta!"

Numera en stor tjej som gärna vill sitta i vagnen & titta på vad som händer runtomkring. Bilderna tog jag direkt när vi kom in, därav blev bilderna lite suddiga... =)

Dyk-certifikat nästa!

Igår var det baby-sim för näst sista gången. Vi hade det mysigt&härligt i vattnet...eller ok...speciellt Tuva-Lisa som njuter för fulla muggar varje gång. Jag njuter också såklart, man blir ju alltid som en spagetti efteråt. Fast jag är inte lika förtjust i vattnet som min dotter verkar vara... Men det verkar då gå bra ändå...jag trodde först att hon skulle känna av min nervositet, men det verkar hon inte göra, utan hon är alldeles lugn&glad i vattnet varenda gång! =)

Igår var det dags för dykningen. Å hon gjorde det tillslut! =) Hon är sååå duktig! Det som var kruxet innan själva dyket var att jag skulle fånga hennes blick och ha ögonkontakt... -"men herregud, mamma! Det är ju så mycke annat roligt att titta på här, inte har jag tid med DIG nu!" Ungefär så var det... Så jag fick gott vänta tills hon tillslut såg på mig. Jag var nervös. Men hux flux så hade hon gjort det (med min hjälp)! Å när hon kom upp var det som att inget hänt...bara helt cool tjej. =) Mera som att hon tycker det är mysigt med vatten i ögonen å så...jo just ja, hojja, det värsta jag vet... Men jag är glad att hon gillar det! Så, för hennes skull ska vi nog anmäla oss till en fortsättningskurs också. =)

Planen var att hälsa på hos T-L´s farmors jobb idag, men det blev istället att promenera till Tuva-Lisas farmors mor&far, där T-L´s farmor också var. Så mysigt att de fick träffas igen allihopa! De tyckte att hon hade växt som bara den sedan sist & blivit en ännu gladare, piggare & mer nyfiken tjej. =) Medan vi var där så dög då inte min famn överhuvudtaget, speciellt inte när hon blev trött, konstigt nog...nä, mammas famn är man tydligen less på. Däremot var gammelfarmors & farmors famn favoriterna...där låg/satt hon gott och myste på för fullt. =) Mysigt att se!

När vi kom hem, fick jag en pang-huvudvärk och kände hur mina tecken på migrän började komma...jag fick ont i nacken, halsen och i käkarna. Som tur var så var Tuva-Lisa också trött, så det fanns inget annat val än att vi båda skulle lägga oss en stund. Jag tror att vi båda somnade på stuberten och vaknade 1 hel timma senare...å det var så skönt, för alla tecken på migrän var borta. Skönt. Extra skönt var det faktiskt även för att Jonas jobbar över idag. Då vill man inte ha migrän. Då vill man ju va pigg&glad så att man orkar hålla igång lilla tjejen heeela kvällen lång! =)

Övrig info:

*Vi har inte hunnit ge potatis till henne ännu, men den är kokad & klar, så det kan bli näääär som helst... Jag vet att det är många som väntar med spänning på rapporten efteråt nämligen. =)

*Vi kollar på lokal till Tuva-Lisas namnkalas, så snart, mycket snart, har vi ett datum! =)

*Jag klurar fortfarande på kommande dag jag ska skriva om från listan. Nu är det ju "Dag 05 -Vad är kärlek?" som väntar...oerhört stor fråga...som jag funderar på. Å hur ska JAG lyckas att få ner ett bra-sammanfattat & inte alltför långt svar inom detta ämne? =)

Ta hand om Er!