Mindre-bra dag...

Hej...

Äntligen hunnit landa en stund hemma nu, efter ett låååångt äventyr, känns det som. Eller äventyr kanske är något som är roligt? Då var detta kanske inte ett äventyr...mera några tuffa "prova-tålamodet-timmar"!

Jag tyckte i morse att det kändes som en sån där bra dag för att ta en lång-promenad och göra en massa bra ärenden på vägen samtidigt. Tuva-Lisa hade i o f s haft en lite knasig natt -hon har skruvat och knorrat till och från hela natten...- men, hon var som vanlig på morgonen, så nattens bravader skulle inte få stoppa vår utflykt! =)

Mitt viktigaste mål var att vi skulle till coop för att handla mat, för kylen ekade tomt hemma. Bilen hade Jonas som jobbar över idag me, så det va bara att traska på...Å jag som vill träna, såg det som ett bra träningstillfälle förstås. Till coop är det visserligen en ganska bra bit att gå, men hon brukar ju alltid sova som en stock ute i vagnen....så det blir nog inga problem, tänkte jag. =)

Vi promenerade i solskenet. (Fast efter en stund började det snöa, men det va mysigt ändå.)

Jag med p4 i lurarna och Tuva-Lisa skön-sov i vagnen.

Ända tills vi kom fram till coop....då va hon inge glad längre... Det brukar räcka med att man rör vagnen för att hon ska somna om. Men inte nu, nä nu ville man tydligen INTE sova.

Ok, tänkte jag, vi får gå in på restaurangen å äta mat/byta blöja/kramas lite så blir hon glad. Den platsen jag hade tänkt att vi skulle sitta på där inne var upptagen (det var lunch-dags för ALLA stackare som jobbar nämligen) och i brist på vända-med barnvagn-plats, så fick vi backa tillbaka och gå in en annan väg. Fast jag kom på att jag först kunde ta upp henne, så att hon får vakna till lite och kappahl har ju lite roligt att kika på, så det fick bli en liten rundtur dit in.

Min dotter blev nöjd när hon fick komma upp. I den första spegeln som vi passerade såg jag att jag var helt svart runt ögonen (troligen p.g.a. snön...), kanske därför några hade tittat så konstigt på mig? Jag som trodde det var för att jag var söt... =)

Jag kände plötsligt också hur svettig jag var... Hoja, nåja, inget ovanligt iofs.

Nå, jag träffade även på en vän som precis skulle äta lunch, så vi bestämde att vi ses inne på restaurangen om en stund. (Kul var det, vi hade inte setts på väääldigt länge.)

Tuva-Lisa fick mat, ny blöja och lite gulli-gull av sin mamma. Men hon va inte nöjd. Jag skulle absolut gå runt med henne, fick inte stå still... Hon vägrade vara i vagnen, hon ville se vad som hände runt omkring. Min vän kom och åt sin lunch, själv hann jag inte äta någon...tänkte att jag kan ju köpa frukt eller nåt inne på coop sen....

Å så kan det ju va ibland, det va nåt som inte va bra bara, enligt Tuva-Lisa...men som mamma kan man ibland bli lite frustrerad. Å detta va bara början på min frustration...

När vi va klara och jag såg hur trött hon var, så satte jag på henne kläder och in i vagnen. Nu skulle jag in på coop & äntligen få handla mat! Men hon va ändå inte nöjd... Till råga på allt så var det en gubbe som sa till mig -"ge flickan mat...!" (på kiruna-vis...vid det tillfället var det ett under att jag inte sa något dumt tillbaka, men from som jag är så sa ja bara -"..men hon har redan fått mat..." Är så onödigt av någon okänd att komma med sin kommentar, speciellt när man ser att det redan är en stressad/frustrerad/hungrig/svettig/kissnödig mamma som står och gör både sig och sin dotter redo för att rulla vagnen, så att hon får sova nån gång. För det var ju det hon ville. Egentligen. Trodde jag.

Det tog länge innan hon tillslut slumrade till (en pytte-stund)... Jag plockade ihop lite av det jag visste att jag skulle handla. Jag glömde köpa frukt till mig. Det fanns ingen välling. Jag var kissnödig.

Nå, hon hade somnat & nu skulle vi väl få en skön promenad tillbaka hem, eller?

Väl ute kom jag på att vi behöver badlakan hem och en kudde till T-L, så jag kunde ju lika gärna gå in på Jysk också, i farten liksom. Hon vaknade och var LEDSEN. Jag tänkte att det är nog bara för att vagnen inte rör sig lika mycket och att det nog går över när jag börjar gå hemåt därute. För så har det alltid varit. Men inte denna gång.

Jag SKREEEEK sådär som Ronja Rövardotter brukar skrika. Eller jag hade lust att göra det... Jag kände mig ensam. Å orolig. Utöver allt det andra som jag var.

Med snabba steg (mest för att jag var sååå kissnödig) i snön på gång-stigen försökte jag till och med sjunga för henne, men inte ens det hjälpte. Jag hann börja tänka att nu är det nåt som är riktigt galet...hon kanske fryser...eller har bajsat... Hon ville verkligen inte sova, så tillslut fick jag ta upp henne i famnen. Hon var varm, inge bajs och blev helt lugn i famnen. Ett tag tänkte jag att jag nog får gå så hela vägen hem, men insåg ganska snabbt att det blir omöjligt. Det var en tung vagn, med alla varor som (dumma) jag hade shoppat... Efter många om och men, och en frustrerad/förbannad mamma som jag var för tillfället för att jag inte hade bil, kom jag på att man ju kan höja huvudändan på vagnen, jag kanske skulle prova det....

Väl inbäddad igen och med en stor tår kvar på kinden, satt hon lugn&glad hela vägen hem och tittade på husen, träden & på mig... Va i...? ...hela friden...vill hon sitta i vagnen redan? Ja gärna, hade hon nog svarat om hon hade kunnat! =)

När vi äntligen kom hem, så gick jag direkt och kissade. När jag satt där, så fick jag sååå dåligt samvete, för det kändes som att vi var ovänner... Sen gjorde jag färdigt mat till T-L, mackor till mig & tog in hela vagnen med tillbehör. Där i satt den finaste lilla flickan och tittade leéndes mot mig.... =) Mitt hjärta smälte.

När vi satt och åt så sa jag till henne att "-visst är vi vänner? mamma älskar dig...men du har verkligen testat mitt tålamod denna dag...å det blev ju bra tillslut, nu vet jag att du kanske vill sitta i vagnen ibland...men jag gör mitt bästa ska du veta...mammas hjärta!"

Numera en stor tjej som gärna vill sitta i vagnen & titta på vad som händer runtomkring. Bilderna tog jag direkt när vi kom in, därav blev bilderna lite suddiga... =)