Kläder & skor

Det här med kläder & skor har varit klurigt sedan en ganska lång tid bakåt för mig - men det är inget mot vad det har blivit nu!

Vi besökte som sagt barnmorskan igår - allt såg bra och bebisen verkade sussa på så gott där inne - den verkar trivas alltför väl.... =)

Hon mätte min mage till 38 cm - från att tidigare varit stagnerad på 36 cm, så hade den nu alltså växt 2 cm till och den "lilla" skillnaden märks...

• Jag är numera begränsad till ett par tröjor -om man vill att de ska sitta något sånär skönt...
• Samma sak med byxor.
• Skor är det väldigt svårt med nu...(detta beror ju såklart inte på att magen vuxit...). Vätskan i min kropp gör att alla skor jag har (förutom de gudomliga foppatofflorna!!) känns för små och skohornet behövs frö att jag ens skall få på mig dom. Så var det i söndags när vi var till loussa-backen...vilket krångel innan skorna var på - jag skrattade för mig själv, där jag stod i någon smidig ställning och försökte, och till slut lyckades jag med sko-påsättningen. För jag ville inte be om hjälp, nä. Inte förrän jag åtminstone har gjort ett ordentligt försök själv. Nog är det för väl att det har varit vår/sommar/höst under största delen av min graviditet! Annars hade "nya-skor-kontot" visat en hög summa.
• Att ta på/ta av/byta kläder är förstås inte helt enkelt heller längre. Som nu - nu har jag målat lite småprylar här hemma och förstås kladdat ner mig själv under tiden. Nu när jag var färdig tänkte jag att jag kan ta en tupplur innan det är middagsdags...men för att kunna göra det, så skulle jag ha behövt byta kläder...och det tar emot (eller magen tar emot...). Så vilan min får vänta och här sitter jag nu med mina målarkläder...

Så, nu fick ur mig dessa saker också. Inte är det lätt inte. Väldigt synd om mig, voj voj. =)

Och middagen är det dags att börja med NU!

Loussa-backen

Nu är även Loussa-backen gjord! =)

Härligt friskt i höstluften och en, sakta men säkert, promenerande tjej...

Samt en hurtig kille som passade på att köra intervall-träning. Antar att vi båda kommer att känna av en aning i benen imorgon - helt säker är jag då på att mina vader kommer att väcka mig med sendrag minst en gång i natt. Men det är det värt i så fall!

Loussa-backen är ju ett hett tips jag fått av sååå många (alltså, det har att göra med att förlossningen skall sättas igång, för det ääär såååå jooobigt att vääänta!! -om någon undrar)... så nu är det bara att avvakta.

Jonas har kört igång projekt hall igen och denna gång hoppas vi att vår motivation inte skall ta slut. Hittills känns det i alla fall jättebra och det kommer nog att bli kanon-fint när det är klart!

Nu har vi bastat och känner oss redo för en ny vecka. Imorgon väntar bl.a. nästa besök till barnmorskan -som vi, ärligt talat, inte trodde att vi skulle hinna/behöva gå på...men tji fick vi! =) Men det vi kan ju se det från den positiva sidan också... det är ju som tryggt att gå dit... och vi kan prata och höra oss för lite om "eventuell igångsättning" och om hur nu det funkar m.m.

Jodå. För vi har ju ingen brådska inte. Men vi längtar.....

Puss och kram från Linda

Surrealistiskt för en barbamamma

Jaha. 4:e dagen över. Börjar nästan tro att det är såhär det är meningen att det ska vara nu FÖR ALLTID!.... Som många sagt förut - man känner sig lite stuvad på konfekten... =)

Även fast jag vet om att för en förstföderska och enligt arvsmassan, så ligger mina odds på 1-2 veckor övertid -så är det ändå som en evighet att behöva vänta.

Dock är jag överlycklig över att det inte hände under denna natten som var. Jag var sååå otroligt trött igår-kväll och visste att jag låg (för en gångs skull) lite "efter i sömn". Så jag vädjade faktiskt till bebisen i magen, att eftersom den ändå har fått oss börja vänta - så kan den gärna få vänta åtminstone denna natt också. Å det funkade!

Å som jag fått sova - jag är så glad, så glad, så glad! =)

Allt det här kan även kännas stundom surrealistiskt.

Jag/vi har nu varit med om denna lååånga graviditet -läst, pratat mycke med vänner och bekanta, samt besöken hos barnmorskan m.m. Och jag har känt mig väl förberedd på det som komma skall och längtat efter dagen vi får vårt barn till oss (vilket vi givetvis fortfarande längtar efter!!).

Men dock, nu när jag och hjärtat pratar om det här varje kväll - så har vi ändå svårt att förstå att det nu liksom händer på riktigt. Förstå att vårt barn skulle, enligt plan, ha varit hos oss för 3 dagar sedan! Helt galet... =)

Nervositeten liknar resfeber, speciellt på kvällarna.

Nyfikenheten inför förlossningen liknar förväntan innan man skall göra den största utmaningen någonsin.

Längtan efter vårt barn liknar en känsla man aldrig haft tidigare. Jag tänker mig ungefär som då man står på perrongen och väntar på att den person man älskar mest av allt och inte har fått se på väldigt väldigt länge, skall komma ut genom någon av dörrarna... När denna person äntligen syns i någon av utgångarna och det enda man vill göra då är att springa fram och krama om. Aldrig släppa taget igen. Jag älskar dig - känslan.

Fast den här lilla krabaten vet vi inte hur den ser ut ens. Vi vet inte ännu riktigt vem det är som befinner sig (och verkar trivas utomordentligt) i magen. Vi vet inte om det är en pojke eller flicka. Vi vet inte när den kommer att tycka att det är läge att komma ut till den riktiga världen.

Det enda vi vet, är att vi äntligen kommer att bli en hel familj och att detta kommer att hända inom max 10-11 dagar. Då får vi äntligen lära känna varandra.

****** Ta hand om varandra där ute ******

Kram, från en trött barbamamma