Jag tror det är en vanlig känsla som man som småbarns-förälder kan känna ibland. Att bara behöva en extra hand/famn, det kan räcka med en kort stund. Fast kan man få en längre stund, så är det rena lyxen.
Jag vet inte hur många gånger, under den här tiden jag har varit mammaledig, som jag önskat att mina föräldrar ska bo närmare mig....de är många i alla fall. Men allt går ju ändå, det är bara att ibland skriver man av sig (lite för mycket kanske) om vad man känner.
Men om det skulle vara så att Lena/Jonas mamma kommer till oss idag, så blir jag glad. Även om det inte var menat så med det förra inlägget. Min plan är isf att passa på att baka bullar. Det hade varit kul att få ha med sig hembakta bullar till jobbet imorgon (jag bakar max 1 gång/år och det vet även de på jobbet) -det tänkte jag som ett stort tack för presenten jag fått av dom på min 30-årsdag. Å så tänkte jag spara några till 1-årskalaset på fredag :) Hade varit perfekt om det blev så, att jag får "baka-bullar-tid". Men blir det inte, så klarar jag mig. En småbarnsförälder är bra på att klara sig. För att man måste. Även fast man blir frustrerad ibland.
Trevlig söndag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar