Äntligen får vi sova.

Det tar en lååång stund innan vår dotter kommer till ro & somnar numera. Å det gäller både om dagen och om natten. Känns som att det är magen som spökar, men samtidigt är det som att hon är lite överaktiv, vill röra sig hela tiden och har helt enkelt inte tid med att sova. Hon lutar sig framåt jämns med benen med hela överkroppen där hon sitter (man blir förresten ganska impad över just den punkten, hur många kan göra det? :)... och biter tag i det hon kommer åt. Så det kan vara tänderna också. Eller så är det bara att vi upplever det som att det måste vara något speciellt, eftersom vi haft det väääldigt lyxigt med det ända sedan hon var liten.

Hon har badat med Jonas ikväll, det tyckte hon var mysigt och var glad som en ärta när de var färdiga :) Imorgon är planen att åka till byn (och kors i taket -mest troligt alla 3!!) för att hälsa på min mamma & pappa och "gammels" på andra sidan bäcken. Vi hoppas att en mobbo också hänger lite i de krokarna, så att vi hinner träffa honom med.

Jag själv är utsliten. Nu förstår jag vad en av kollegorna menar med att det är ledigveckan EFTER nattskifts-veckan, som är det värsta när man har småbarn hemma.
Min motivation är då borta till det mesta. Å hade Tuva-Lisa ätit glass, så hade det blivit många glassar igår & idag för/till henne. Hon är ju ännu mer mammig nu också, antar för att det är att hon förstått att jag är borta då & då numera. Jag är trött, har huvudvärk och vet/känner/säger ingenting.
(iofs, så minns jag några av dessa symptom efter nattveckorna från förr...) Hoppas det vänder snart och att jag blir människa igen.

Men, jag vill ändå avsluta detta inlägg med något positivt och berätta för er att jag har världens bästa sambo! Han har ett stort hjärta (i allt han gör) och är den finaste kärlek som finns! :)
Nu ska jag lägga mig, har inget mer att göra idag. God natt! :)