Jag var ju kär i såååå många när jag var liten. Både i killar från trakten & i kändisar.
Men, jag tror att jag räknar min första kärlek som Martin. Alla som kände mig då, vet nog att det var så. Denna storsinniga kärlek (å en slags besatthet från min sida, såhär i efterhand) som skulle vara för eeevigt. Det fanns aldrig något annat. Jag gjorde allt för honom.
Nog visste väl jag vad kärlek var. Herregud, jag var ju hela 12 år gammal! =)
Vårt förhållande var ju inte så bra egentligen. Men vi hade det roligt ibland också. Vill inte skriva att det bara var han, så jag skriver att VI oftast inte var snälla mot varandra. VI båda mådde nog riktigt dåligt ofta. Men trots det, så fortsatte "vårt förhållande". Det va ju liksom vi, alla förknippade nog tillsammans mig & Martin på den tiden.
Många har nog kanske varit med om det, men att vi slutligen (efter 6 år...) skiljdes åt var nog det bästa som kunde hända och även väldigt jobbigt samtidigt. Jag hade flyttat till Stockholm och han hittade en ny tjej. Jag var förkrossad. Han var ju Den, Det, mitt Allt!
Så många brev som blivit skrivna, tårar som runnit och olyckliga-kärlekssamtal med vänner...pratade nog aldrig med mamma&pappa om detta. Vet att mamma, under dessa år, frågat några gånger om hur det var mellan oss...men jag ville nog inte vara ärlig mot någon och speciellt inte mig själv, utan jag sa att det var bra.
Oj, Oj. Olyckligt. Fast samtidigt fri.
Det är ju så, att 6 år är en ganska lång tid & man hinner vara med om mycket tillsammans. Å hade jag inte haft denna omtumlande tid med honom i den tidiga tonåren, så hade jag ju faktiskt inte varit den jag är idag -för det är en del av mitt liv. Jag ser detta idag, som en tid som det fanns en mening att jag skulle lära mig något av.
Å det tror jag att jag gjorde. Jag är lyckligare än någonsin! =)
Min äkta, riktiga, första kärlek heter ju Jonas!
Åh så fin berättelse. Tänk att , i den åldern, hitta en person som sen varar i sån lång tid. Det måste ha varit jättejobbigt när det upplöstes, ensamhetskänsla kanske.
SvaraRaderaKramisar<33
Jag är då så glad att den tiden är förbi,jag minns att det var mycket tårar och som mamma var det självklart inte roligt att se sin dotter så olycklig och ledsen!som sagt, du trodde inte att det sedan fanns någon annan där ute. Nå nu med facit i hand, det hade inte kunnat bli bättre...vi är så glad för din skull,Jonas kom med lugnet!
SvaraRaderaKram