Känslig

Hej igen!

Jag börjar bli duktig på att skriva inlägg i min blogg! =)

Men jag gör ju detta främst för min egen del, för att jag tycker det är skönt att skriva av mig och för att jag då har lite grann "nerskrivet" (ifall jag glömmer).

Fast jag vet även att det är många som läser på min sida och på det här sättet är det ju enkelt att hänga med i vad som händer hos oss om dagarna. Speciellt när man har mor- och far-föräldrar som bor en bit bort och inte kan hälsa på oss varje dag, så är detta ett väldigt bra sätt för dom att läsa om vad som händer och sker -fast självklart läser och ser de bilder helst om/på "guldklimpen"... =)

(Till er som undrar varför jag tjatar på om hur Tuva-Lisa sovit si & så mycket...så är det för att jag själv har bättre koll och för att mina trogna läsare (Tuva-Lisas farmor & mormor) hänger bättre med då och vet om de törs ringa oss eller inte.... =)

Vi har just kommit hem från doktorbesöket. T-L vägde nu 5055 gr och är ca 58 cm lång, en stor tjej med andra ord. Efter att dessa mätningarna gjorts, så skulle doktorn kika på T-L...det gillade hon inte! Han gjorde det bra som tydligen ändå klarade av att kolla det han skulle, fast hon var så pass arg...stackarn. (Tuva-Lisa alltså.)

Jag hade svårt att veta VAD jag skulle göra, OM jag skulle göra nåt och var alldeles SVETTIG när undersökningen var färdig...

Det jobbigaste var att varken doktorn eller barnmorskan sa något...alltså om allt var bra eller inte. Vi var bara tydligen färdiga och fick då gå in till en annan barnmorska för att boka en ny tid. (Då är det dags för vaccination!!!)

Det kändes bara så konstigt. Allt var säkert bra. Men de sa ju varken eller. T-L var så ledsen...är det normalt? Bör eller kan man göra nåt åt det i de lägena?

Jag vet, vi var säkert bara "en i mängden" av alla barn som var på kontroll hos denna doktor idag, men kan man inte säga då att allt ser bra ut? Om de nu gör det...

De måste ju ha sett att vi var alldeles svettiga båda två & inte riktigt visste vad eller om vi skulle göra något när hon var så ledsen...det var ju vårt första besök hos doktorn också...inte lätt att veta då... =/

Så här i efterhand kanske det skulle varit bättre att låta henne vakna till lite mer innan man ska in till doktorn...nu var hon kanske kvar lite i sömnen ännu, eftersom hon somnade i bilen på väg dit...men men.

När vi var på väg tillbaka till bilen blev i alla fall Tuva-Lisa glad & lugn igen. Men då började JAG att gråta....jag tyckte att det var dåligt av dom att inte kunna säga om allt var bra eller inte. Eller bara om det är normalt att små barn gråter såhär hos doktorn...ja ni fattar, allt de där.

Å så förstås orolig över att något kanske var galet när de inte sa annat?...

Jonas bad mig i alla fall köra in bilen och stanna på en parkering så vi fick prata en stund. (Köra bil och gråta samtidigt är INTE en bra kombination...) Å så pratade vi en stund. Allt är säkert bra. Men hur ska man veta säkert när de inte sa? Fast de hade kanske sagt om de inte var så. Han fick mig att le åt saken tillslut....å sen kändes allt lite bättre igen, så vi körde hemåt och här sitter jag nu & små-ler åt hur knasig jag blev. Herregud.

Men jag kände mig dålig, arg och knasig. Å känslig. Men de borde ändå ha sagt något! Det tycker jag faktiskt. =)

Man är känslig ibland, som mamma.

Ge varandra en stor & varm kram i kväll!

Jag ska ge en till Jonas när han kommer hem från jobbet -vilket är snart- så jag borde börja laga lite mat strax.

Kram från en känslig mamma & en frisk (eller?) Tuva-Lisa!

*** En bild från igår på en hårt kämpande Tuva-Lisa, som har gett upp det där med att försöka träffa rätt med tummen & försöker få in hela handen i munnen istället =) ***