Surrealistiskt för en barbamamma

Jaha. 4:e dagen över. Börjar nästan tro att det är såhär det är meningen att det ska vara nu FÖR ALLTID!.... Som många sagt förut - man känner sig lite stuvad på konfekten... =)

Även fast jag vet om att för en förstföderska och enligt arvsmassan, så ligger mina odds på 1-2 veckor övertid -så är det ändå som en evighet att behöva vänta.

Dock är jag överlycklig över att det inte hände under denna natten som var. Jag var sååå otroligt trött igår-kväll och visste att jag låg (för en gångs skull) lite "efter i sömn". Så jag vädjade faktiskt till bebisen i magen, att eftersom den ändå har fått oss börja vänta - så kan den gärna få vänta åtminstone denna natt också. Å det funkade!

Å som jag fått sova - jag är så glad, så glad, så glad! =)

Allt det här kan även kännas stundom surrealistiskt.

Jag/vi har nu varit med om denna lååånga graviditet -läst, pratat mycke med vänner och bekanta, samt besöken hos barnmorskan m.m. Och jag har känt mig väl förberedd på det som komma skall och längtat efter dagen vi får vårt barn till oss (vilket vi givetvis fortfarande längtar efter!!).

Men dock, nu när jag och hjärtat pratar om det här varje kväll - så har vi ändå svårt att förstå att det nu liksom händer på riktigt. Förstå att vårt barn skulle, enligt plan, ha varit hos oss för 3 dagar sedan! Helt galet... =)

Nervositeten liknar resfeber, speciellt på kvällarna.

Nyfikenheten inför förlossningen liknar förväntan innan man skall göra den största utmaningen någonsin.

Längtan efter vårt barn liknar en känsla man aldrig haft tidigare. Jag tänker mig ungefär som då man står på perrongen och väntar på att den person man älskar mest av allt och inte har fått se på väldigt väldigt länge, skall komma ut genom någon av dörrarna... När denna person äntligen syns i någon av utgångarna och det enda man vill göra då är att springa fram och krama om. Aldrig släppa taget igen. Jag älskar dig - känslan.

Fast den här lilla krabaten vet vi inte hur den ser ut ens. Vi vet inte ännu riktigt vem det är som befinner sig (och verkar trivas utomordentligt) i magen. Vi vet inte om det är en pojke eller flicka. Vi vet inte när den kommer att tycka att det är läge att komma ut till den riktiga världen.

Det enda vi vet, är att vi äntligen kommer att bli en hel familj och att detta kommer att hända inom max 10-11 dagar. Då får vi äntligen lära känna varandra.

****** Ta hand om varandra där ute ******

Kram, från en trött barbamamma