Hon är där uppe bland molnen i himlen tillsammans med syskon och föräldrarna, de har det trevligt och myser på. Jag tror de äter väldans mycket gott =)
Det sista avskedet i lördags kändes bra. Givetvis inget man helst skulle vilja vara med om, om man fick välja, men med tanke på omständigheterna så var det väldigt fint.
Mina fina bröder, tillsammans med 4 st andra pojk-kusiner, bar hennes kista. Hon var nog stolt att det var just hennes barnbarn som gjorde detta. Och den sista pojk-kusinen höll ett väldigt fint tal -som verkligen stämde in med mina egna ord och tankar om mormor. Detta talet i kyrkan var, för mig, den jobbigaste stunden. Samtidigt som jag log åt alla minnen som kom, så kom även paniken över att aldrig få prata med henne "på riktigt" igen.
Men nu, väl hemma igen, så vet jag ju att hon har det bra, att hon fortfarande väntar med spänning och är vakar över oss andra och att vi visst kommer att prata och få träffas i framtiden igen.
Men tiden utanför kyrkan, inne i kyrkan, vid vilo-platsen och vid minnesstunden gjorde mig helt utpumpad. Det var en enorm trötthet som befann sig i min kropp. Som min mamma sa "-det känns som att man blivit överkörd av en ångvält..." så var det verkligen.
Men jag tror att det ibland kan vara bra med sorg. Den sorg som min mamma och hennes 6 syskon (och alla vi andra) hade den dagen är givetvis jättejobbig och just i den stunden så ville jag inget hellre än att ta bort alla tårar från min mammas ögon. Livet är en blandning av glädje och sorg, och efteråt så är det nog ändå ett konstigt lugn som infinner sig. En tomhet där man inte ens vet vad man ska tänka.
Men jag är säker på att mormor var såååå glad och stolt över att vi alla -hennes stora familj och alla andra- var samlade där för att hedra henne.
Mina sista ord, vid viloplatsen, till henne var:
*** "Sov gott nu, mommo - Britta Eufemia Spett" ***
Jag läser detta och tårarna rinner över. Det är så jobbigt att sakna någon och tankarna kommer genast till min lille bror som dog för snart tre år sedan, det är så sorgligt att vi människobarn ska behöva ta adjö av våra nära och kära.Vi vill ju inget hellre än att alla våra fina och älskade anhöriga ska vara omkring oss för alltid.
SvaraRaderaKramisar i massor<33