Trötthet, men med måtta

Jag tyckte de 2 första dagarna på jobbet gick lätt som en plätt.

Men nu känner jag hur tröttheten liksom bara tar över i mig när jag jobbar och annars också förstås. Jag känner att jag vill så mycket!! Så mycket jag skulle vilja hinna med på jobbet innan jag ska vara lång-ledig...men nu börjar jag inse att jag kanske måste dra ner på tempot lite...vare sig jag vill eller inte.

När jag kom hem efter jobbet och storhandling idag, så vill hela jag bara vila och bara få ligga och tänka på och prata med vår bebis i magen, tillsammans med mitt älskade hjärta. Och det ska vi också göra idag innan det är dags att sova (har i alla fall jag bestämt...), men det är som att jag först måste trotsa detta och "bara måste" fixa med någonting hemma innan.

Jag undrar varför det är så...fast jag tycker själv att jag blir bättre och bättre på att nu ta det lite lugnare och i och med att min underbara sambo stöttar mig i det till 100% -och ofta säger att jag ska vila om jag känner att jag vill vila, att han tar hand om resten och att jag inte behöver tänka på att fixa vardagen hemma (-ja, ni hör ju vilken tur jag har haft som fick just honom på kroken...)- så vilar jag nog snart bara hela dagarna. =)

Någonstans förstår jag nu att det står och informeras överallt om att man (speciellt i denna sista tiden av graviditeten) skall ta det lugnt och börja varva ner...för man kan som inte hjälpa det, inte jag i alla fall.

Och nu kommer det värsta av allt.

Jag har alltid tyckt att det är jobbigt med människor som hela tiden säger eller på gnäääälligt sätt säger att de är trötta, nästan varje dag, åter och åter igen.... Missförstå mig inte nu vänner, trött är vi ju alla ibland och det ska man och får man naturligtvis vara. Men med måtta.

Och jag har i flera år känt en viss avsky

(har jag för mig i alla fall...eller så är det nu när mina gravid-hormoner far omkring i mej och som gör att jag får för mig att det är och har varit så. Just det, så egentligen skall ni kanske ta allt jag skriver här med en nypa salt...det kanske inte alls är så som jag skriver...eller? hmmmm. Fast jag tror det, men man kan inte va helt säker och nu känner jag att det inte är idé att fördjupa sig mer i det, utan jag får ta och lita på mig själv helt enkelt och gå efter att det jag skriver är sant. Men gud så knäppt det låter. Men så är det.)

för sånt. Det ger som inget bra. Å ingen runt i kring blir gladare av det.

Men nu är det jag som själv kommer att vara "den" som säger just så... så "tji, fick ja"...och tänka sig...ibland kan det ju t.o. m. vara riktigt skönt att få säga det!

Å det är faktiskt helt ok att vara det och även ju att säga det -men jag ska försöka att göra det på ett bra sätt och fortfarande med måtta! =)

Zzzzzzzov gott! =)