Min mormor!

Igår var jag och mamma till mormor och hälsade på. När vi kom så såg vi att hon satt i soffan och hade ”nickat till”, jag gick fram till henne och la min hand på hennes. Hon öppnade ögonen, log och sa – ”Är det Linda?”

Hon var jättefint klädd = Finskjorta med en fin kofta ovanpå och ett tjusigt pärlhalsband till. Och fina byxor och nya snygga inneskor till det. En av systrarna på boendet är det som har gjort henne så här fin och till och med hennes hår var lockigt och tjusigt.

Hon är så fin, min mormor. Hon kan låta lite sträv ibland, men hon menar alltid väl. Och om hon någon gång säger något kaxigt (vilket hon gör ibland!), så kommer det alltid ett leende efteråt. Hon månar om alla väldigt gott och frågar ofta om han/hon mår bra. Lika stort hjärta som hon har, har hon även stor familj - 7 barn, 13 barnbarn och väldigt många barnbarnsbarn.

Hon bor numera på äldreboendet Ängsgården i Vittangi. I början var det inte så roligt, tyckte hon. Vilket man kan förstå, säkert inte lätt att byta bostad och boendesätt på äldre dagar efter att hon bott väldigt, väldigt länge i sin tidigare lägenhet. Fast nu känns det som att hon trivs bättre på Ängsgården och hon sa själv att -"Nååå, nog är det ganska bra..." Hon har lärt känna de andra som bor på äldreboendet och mer eller mindre accepterat att det är här hon bor nu, tror jag. Och här har hon ju alltid någon som kan titta in till henne, det finns personal som dyker upp på en gång, om hon ringer på sin klocka. Så innerst inne, så tror jag att hon tycker det känns skönt att vara här och även för oss anhöriga känns det bra, eftersom vi vet att hon inte är ensam och att det finns personal dygnet runt.

Kramar