Dag 06 -Om det här vore min sista dag

Hoja, får ont i magen av den här frågan....

Sen jag fått barn, så känns detta som en heeeeelt omöjlig tanke. Det går ju inte. Skulle aldrig vilja. Vill inte lämna min familj. Framförallt inte min dotter -jag är ju hennes beskyddare i livet hennes, som precis bara har börjat. Usch, vilken känsla av panik jag får ju mer jag tänker på det här... =/

Men ok, nu har jag gett mig in i det här och får väl försöka svara ändå. Så snabbt som möjligt.

"Jag skulle väcka Jonas vid gryningen... (ååh, shit va ja gråter redan nu...jag vet inte om jag kan göra det här!...........................försöker igen.) och kramas&pussas med honom. Efter en stund tar vi Tuva-Lisa till vår säng, jag ligger i hans famn och tillsammans tittar vi på Tuva-Lisa som gör sin dagliga mysiga morgon-procedur bredvid oss, innan hon tillslut öppnar ögonen och ler det största leéndet när hon ser att hennes fina pappa&mamma är där med henne.

Vi går upp, tänder ljus och äter den godaste frukosten någonsin tillsammans. Ingen tv, bara favoritmusiken och Tuva-Lisas mys-prat i bakgrunden. Jag, tätt intill min älskling, och vårt lilla älskade hjärta som leker på soffan.

Vi pratar om livet som varit. Skrattar och gråter om vartannat. Jag ber Jonas, som är den som (+ min övriga familj) verkligen KÄNNER mig, att tala mycket om mig med Tuva-Lisa. Om hur jag var som person, mina intressen, allt jag såg fram emot i hennes uppväxt och utveckling m.m.

Jag ber honom också att lova att aldrig glömma mig. Att komma ihåg hur viktig musiken är i livet, att ofta spela "Imse, vimse, spindel" & "Blinka lilla stjärna" till T-L. Jag skulle be honom att ta upp gitarr-spelandet igen, för han skulle kunna bli riktigt duktig och att han då även kan spela för mig då&då.

Medan Jonas fortsätter ta hand om och mysa med vår dotter, så sätter jag mig och skriver ett låååångt handskrivet brev till henne, där jag bl.a. skulle säga att hon när som helst kan prata med mig, känna att jag är med henne och fråga mig om råd -även fast vi inte är på samma plats.

Brev till Jonas, min övriga familj, min bonusfamilj och mina vänner har jag redan skrivit färdigt och lämnat till dom.

Jag ser hur dom skrattar och har det bra tillsammans, hon och Jonas, det gör mig lugn och lycklig att se. Jag vet att dom kommer att ha det bra, även fast jag inte skulle vilja något hellre än att få vara kvar här med dom!

Jag & Jonas går på musikal. Någon som vi alltid har velat se. Vi njuter av denna, hand i hand. Äter delikat middag på en mysig soff-restaurang, där vi bara kan äta & dricka gott, slappa och njuta av stunden.

Väl hemma igen hos/med vår tös, så hade jag velat att vi "bara va" tillsammans alla 3, för det är det bästa som finns! =)

Jag vill somna med Jonas armar runt om mig & vår dotter i mina armar, tätt, tätt intill. Viska till henne att -"mamma kommer alltid att älska dig...." flera gånger, tills hon somnade. Efter det så lyssnar jag och Jonas på härlig musik (typ James Taylor), vi säger -"Jag älskar dig..."och gråter tillsammans. Jag skulle göra allt för att försöka att inte somna, men om jag gjorde det så skulle jag somna med förhoppningen om att denna "sista dagen" bara var en dröm. Att denna dag inte fanns. Jag hoppas, på riktigt, för guds skull att det är läääääääääääääääääänge tills den dagen är här."

Hoja, ja, usch, det här var den hittills svåraste texten att skriva. Jag har gråtit flera gånger under tiden jag skrivit detta. Fått börja om att läsa igenom, för att kolla om det känns bra textmässigt. Men då har det kommit tårar igen..... och så har det hållit på. =)

Får se jag kanske kommer på något mer under kvällen, men för tillfället så tror jag nog att jag fått med allt....

Jag är inte rädd för att "komma till andra sidan", utan kan ibland tänka att det (SEN, om VÄÄÄÄLDIGT länge då förstås...) kan bli roligt att få träffa mormor, och andra som sen kommer att finnas där, igen....alla ska vi väl den vägen vandra.

Men tanken på att överge mitt barn finns inte! Då kan jag för allt i världen inte tänka mig att ha levt färdigt. Jag skulle aldrig vilja lämna det liv jag har. Aldrig. Jag är lycklig.

Medan jag skrev detta, så var jag tvungen att skriva det även till Jonas, så att han vet det. (Ni ser, jag skriver fins sms ibland!) =)

Skriv ni ett också idag, vet ja´!